I Finland har man valt in det nationalistiska partiet Sannfinländarna i riksdagen. De har ju suttit med i riksdagen en gång tidigare, men splittrades då i en falang som är emot invandrare för att de är emot allting nytt och en falang som är emot invandrare för att de har anammat den moderna rasismen och nyfascismen med alla dess kvasivetenskapliga och antidemokratiska beståndsdelar. Det är den senare falangen, den som fortsatte som Sannfinländarna, som nu är i riksdagen.

Att det skulle finnas rasism och fascistoida tendenser bland partiets riksdagsledamöter kan inte komma som en överraskning för någon. Deras förre partiledare, numera riksdagens talman, är till exempel dömd för hets mot folkgrupp.

Nu har det kommit fram att den nuvarande partiledaren och tillika Finlands finansminister har hört till dem som uttryckt grova våldsfantasier och mycket grova rasistiska värderingar på den dark webb-blogg som nuvarande riksdagens talman upprätthöll för över 10 år sedan. Det finansministern skrivit handlar bland annat om att skjuta folk på lokaltågen och våldsamheter mot barn.

Efter påtryckningar har hon bett om ursäkt och tagit avstånd. Och det kan ju vara lite komplicerat det där med att be om ursäkt och att ta avstånd. Jag tror dock inte att vad finansministern har gjort i form av ursäktande och avståndstagande på något vis är för att hon inte förstår bättre. Tvärtom. Jag tror att hon vet precis vad hon gör. Ursäkten består av att hon sagt förlåt för att hon skrivit saker. Därefter har hon påpekat att det var länge sedan (15 år). Hon har också sagt att hon nu förstår bättre än att formulera sig på det viset och att text bara är text.

Därmed har de andra regeringspartierna också sett sig nöjda. Så där! Nu går vi vidare!

En grundprincip i att be om ursäkt är att man faktiskt ångrar det man ber om ursäkt för. Det gör inte finansministern. Hon är störd över att hennes skriverier kommit i dagen för att det blev uppståndelse och hon måste hantera media – inte för att hon skäms för vad hon skrivit. Hon ångrar hur hon formulerat sig, men inte innebörden av vad hon skrivit.

Det är ett slingrande som i mycket liknar responsen på när det visade sig att en av samma partis riksdagsledamöter tror på myten om befolkningsutbyte. I media slogs det upp som att ledamoten tror på konspirationsteorier och det dementerades från partiets sida med att hon förstås ingalunda tror på konspirationsteorier utan att hon och partiet enbart rotar sin politik i statistik och fakta. Återigen var de andra riksdagspartierna nöjda. Se! De tar avstånd från konspirationsteorier!

Men för dem ÄR det ju inte en konspirationsteori utan just statistik och fakta så i själva verket betyder inte det svaret något alls. Det är en lek med ord. Fokus på ett begrepp utan anknytning till verkligheten, till handlingar och till den politik som bedrivs. (Här kan man förövrigt läsa om varför teorin om befolkningsutbyte de facto är en högerextrem konspirationsteori!)

Ord har jättestor betydelse och text är aldrig någonsin bara text.

Jag fick lära mig den hårda vägen hur icke-ursäkter ser ut. ”Jag är verkligen jätteledsen för hur du känner” låter så rätt de första gångerna. Sedan förstår man att de inte tar ansvar för vad de har gjort, inte förstår kopplingen mellan deras ord eller handlingar och effekten på andra. Då kommer det heller inte att bli någon förändring.

Den arga unga kvinna som satte sina våldsfantasier på pränt för 15 år sedan är precis samma person som nu är Finlands finansminister. Hon är lärt sig att formulera sig smartare, men hon bär på samma ideologi. Vi ska inte låta en icke-ursäkt få oss att tro något annat.