Historikerns historier

Om man har tandvärk

Jag sitter för tillfället och jobbar med ett manuskript med recept för olika botemedel. De är i princip tagna nästan ordagrant från Johan Haartmans Läkebok (egentligen med det inte alldeles enkla namnet Tydelig Underrättelse Om de Mäst Gångbara Sjukdomars Kännande och Motande, Genom Lätta och Enfalliga Hus-Medel; Samt et litet Res- och Hus-Apothek; Dem til tjenst som ej hafwa tilfälle at rådfråga Läkare) från år 1765. Det är i sig en väldigt intressant bok, och det manuskript – skrivet av en äldre herre som i början av 1800-talet satt sig ner för att kopiera Läkeboken – är ännu intressantare.

Både Haartmans bok från mitten av 1700-talet och den handskrivna kopian från över en generation senare rör sig i gränslanden mellan skol- och folkmedicin, samt mellan medicin grundad i humoralpatologi (alltså en föreställning om att vi är uppbyggda av olika vätskor och beroende av dessas balans) och modern medicin.

Därför kan man i ett och samma andetag få råd och instruktioner som hör till gränslandet. Som om man har tandvärk, till exempel. Då kan det döva värken skönt om man petar på tandköttet så att man ”uthjälpa den skarpa stockande bloden”. Rimligt. Man bör dock inte göra det med en spik. Också rimligt. Eller med en ”utur rönn på en morgonstund uttagen sticka”.

Åkäj.

Vardagslivet

En del dagar

En del dagar känns det verkligen som om man har allting under kontroll. Det rullar på. Pusselbitarna passar.

Andra dagar får man nackspärr för att man tog ett för stort kliv över tröskeln till köket medan man hade en handduk om håret.

Skilsmässor · Vardagslivet

Lycka

En kompis sa till mig att lyssna på en podcast med sociologiprofessorn Arthur Brooks när han berättar om sin forskning kring lycka och jag överdriver inte när jag säger att det väckte några tankar.

Brooks menar att lycka består av tre olika saker: enjoyment, satisfaction och purpose – alltså typ glädje, tillfredställelse och mening.

Brooks hävdar sedan att den avgörande skillnaden för huruvida de här sakerna skänker lycka är ifall man upplever dem i sällskap med andra. Det är nämligen i samspelet med andra som lycka blir till och det här rörde något väldigt djupt i mig.

Jag älskar mina djur, trädgården och huset. Jag njuter helhjärtat av att pyssla med dem. När jag gör det, känner jag mig inte ensam. Det skapar mening för mig. Men ibland så känns det som om det är en ganska tillfällig känsla. Som om något liksom ändå saknas. Något, eller kanske möjligen… någon?

Och här tror jag att sociala medier spelar en jätteviktig roll. Sociala medier ger oss möjligheten att dela våra upplevelser med andra och jag skulle vilja påstå att det ofta funkar. Jag blir genuint glad av att se andras fina hem, vackra trädgårdar och söta djur (eller väldigt fula djur… egentligen kanske främst det). Jag känner mig inte avundsjuk eller bitter, utan inspirerad och på något vis delaktig.

Den något flyktiga känslan av mening som jag når när jag själv går här och pysslar blir lite mer beständig när jag får dela den med andra, även om det råkar vara via sociala medier.

Jag inser också att det finns en viss sorg i det. Det där med att jag inte har varken familj eller de där väldigt långvariga barndomsvännerna här i Finland och att jag därför nästan alltid känner mig lite utanför. För jag tror att det är helt rätt att lycka skapas tillsammans med andra. Även om det ibland måste vara digitalt.

Nyhetsplock

Det där med ursäkter och vad som inte är det

I Finland har man valt in det nationalistiska partiet Sannfinländarna i riksdagen. De har ju suttit med i riksdagen en gång tidigare, men splittrades då i en falang som är emot invandrare för att de är emot allting nytt och en falang som är emot invandrare för att de har anammat den moderna rasismen och nyfascismen med alla dess kvasivetenskapliga och antidemokratiska beståndsdelar. Det är den senare falangen, den som fortsatte som Sannfinländarna, som nu är i riksdagen.

Att det skulle finnas rasism och fascistoida tendenser bland partiets riksdagsledamöter kan inte komma som en överraskning för någon. Deras förre partiledare, numera riksdagens talman, är till exempel dömd för hets mot folkgrupp.

Nu har det kommit fram att den nuvarande partiledaren och tillika Finlands finansminister har hört till dem som uttryckt grova våldsfantasier och mycket grova rasistiska värderingar på den dark webb-blogg som nuvarande riksdagens talman upprätthöll för över 10 år sedan. Det finansministern skrivit handlar bland annat om att skjuta folk på lokaltågen och våldsamheter mot barn.

Efter påtryckningar har hon bett om ursäkt och tagit avstånd. Och det kan ju vara lite komplicerat det där med att be om ursäkt och att ta avstånd. Jag tror dock inte att vad finansministern har gjort i form av ursäktande och avståndstagande på något vis är för att hon inte förstår bättre. Tvärtom. Jag tror att hon vet precis vad hon gör. Ursäkten består av att hon sagt förlåt för att hon skrivit saker. Därefter har hon påpekat att det var länge sedan (15 år). Hon har också sagt att hon nu förstår bättre än att formulera sig på det viset och att text bara är text.

Därmed har de andra regeringspartierna också sett sig nöjda. Så där! Nu går vi vidare!

En grundprincip i att be om ursäkt är att man faktiskt ångrar det man ber om ursäkt för. Det gör inte finansministern. Hon är störd över att hennes skriverier kommit i dagen för att det blev uppståndelse och hon måste hantera media – inte för att hon skäms för vad hon skrivit. Hon ångrar hur hon formulerat sig, men inte innebörden av vad hon skrivit.

Det är ett slingrande som i mycket liknar responsen på när det visade sig att en av samma partis riksdagsledamöter tror på myten om befolkningsutbyte. I media slogs det upp som att ledamoten tror på konspirationsteorier och det dementerades från partiets sida med att hon förstås ingalunda tror på konspirationsteorier utan att hon och partiet enbart rotar sin politik i statistik och fakta. Återigen var de andra riksdagspartierna nöjda. Se! De tar avstånd från konspirationsteorier!

Men för dem ÄR det ju inte en konspirationsteori utan just statistik och fakta så i själva verket betyder inte det svaret något alls. Det är en lek med ord. Fokus på ett begrepp utan anknytning till verkligheten, till handlingar och till den politik som bedrivs. (Här kan man förövrigt läsa om varför teorin om befolkningsutbyte de facto är en högerextrem konspirationsteori!)

Ord har jättestor betydelse och text är aldrig någonsin bara text.

Jag fick lära mig den hårda vägen hur icke-ursäkter ser ut. ”Jag är verkligen jätteledsen för hur du känner” låter så rätt de första gångerna. Sedan förstår man att de inte tar ansvar för vad de har gjort, inte förstår kopplingen mellan deras ord eller handlingar och effekten på andra. Då kommer det heller inte att bli någon förändring.

Den arga unga kvinna som satte sina våldsfantasier på pränt för 15 år sedan är precis samma person som nu är Finlands finansminister. Hon är lärt sig att formulera sig smartare, men hon bär på samma ideologi. Vi ska inte låta en icke-ursäkt få oss att tro något annat.

Uncategorized · Vardagslivet

Barfotagräset

När jag först kom till Huset för fyra år sedan var inte bara huset i ett ganska sorgligt skick utan även trädgården. Ofta finns det ju gamla planteringar och någon sorts struktur i en gammal trädgård bara man ger den lite tid att visa sig genom åtminstone en uppsättning av varje årstid. Så har jag hittat några gamla vinbärsbuskar på baksidan och några tigerliljor under körsbärsträden, men det är allt. Förvånansvärt lite med tanke på att huset har stått här i över 100 år. Trädgårdspyssel har avgjort inte varit ett intresse hos tidigare ägare.

Förutom att plantera träd (flera äppelträd och ett prydnadskörsbär) har jag därför mest satsat på att få ordning på gräsmattan. Första året var den full av tistlar och brännässlor och det vore egentligen en mild överdrift att alls referera till det som en gräsmatta. Hur som helst. Jag har med förtjusning klippt gräset. Inte allt, för trädgården är för stor för det, men utvalda delar.

Klippa gräs är nästan lika tillfredsställande som att måla för man ser resultatet omedelbart. Det blir form. Struktur. Och efter fyra år av intensivt klippande har jag faktiskt en riktig gräsmatta. En sådan där jag och Gabriel kan vara ute i solnedgången och blåsa såpbubblor barfota.

Nu ska jag försöka få ordning på gräset i vad som ska bli min fruktträdgård också. Med tanke på att den delen av gården har grävts upp för att lägga ner kablar och ta upp oljetanken och jag har sparat pengar genom att prutthurtigt meddela att jag kan städa upp själv lär det väl ta minst ytterligare fyra år. Då hoppas jag att man ska kunna gå barfota ut och plocka äpplen. Det vore något det!

Jämn är den inte, men det gör inget.
Vardagslivet

Kalaset

Idag har vi firat Gabriels femårsdag med kompiskalas. Och det är ju länge sedan jag fick äran att ställa till med riktigt stort kalas. De äldre barnen vill helst att jag inte är hemma när de har fest och Gabriel har ju vuxit upp under koronaåren. Visst är det ett sjuhelvetes pyssel, men handen på hjärtat hörni; jag älskar det.

Man får kalasa med extra allt. Åt helvete med färgkoordinering och klass och fram med alla färgerna på allting samtidigt och glitter på det. Barn som är så exalterade att de inte kan gå utan måste springa eller studsa fram. Barn som fyller sina tallrikar med så mycket som ryms på tallriken istället för att begränsas av föreställningar kring hur mycket de klarar av att faktiskt äta. Sockertung luft.

Älskar det.

Nu sken ju dessutom solen och femåringen kunde sitta på en sommarvarm veranda och mysa med mig. Doften av soligt barn är förresten ytterligare en av de där sakerna jag älskar.

Skilsmässor · Vardagslivet

Rå sig själv

Jag hörde någonstans en snubbe som förklarade för andra snubbar vad kvinnor vill ha. Det är ju inte på något vis ovanligt eller ens tillnärmelsevis intressant, men just den här snubben hade inte bara fått feedback av en riktigt riktig kvinna utan också…. * trumvirvel * lyssnat på det.

Han menade att snubbar tror att vad de har att försöka mäta sig mot för ”get the girl” är typ topp 10 procent av alla andra män. Kvinnan hade upplyst honom att det som män faktiskt mäts mot är hur jävla skönt det är att vara ensam.

Och det resonerar så oerhört starkt med mig. Män verkar tro att de tävlar mot andra män, att de måste visa sig starkare, snyggare, bättre, mer whatever än andra män.

Nej. En man jag släpper in i mitt liv kommer inte att mätas mot andra män, utan mot friheten att få vara bara min egen. Spela den musik jag vill höra på en volym jag själv tycker är rimlig och sjunga tills jag blir hes. Stå i total tystnad under stjärnhimlen. Krypa upp under en filt i soffan och läsa en bok ifred. Hänga upp fräscha, färgkoordinerade handdukar om jag vill. Pyssla med huset i min takt och enligt min prioriteringslista så att plantera tusen fröer betraktas som viktigare än att täta draget vid fönstren. Äta chips och sträcktitta på girl power-serier. Gå och lägga mig när jag tycker att det är dags.

Att få tjäna egna pengar som jag spenderar på vad jag vill utan att behöva fråga någon om lov eller ens samordna. Strunta i att städa eller laga mat de dagar det känns som att jag hellre låter bli och sedan knappt göra annat än städa och stå i köket när andan faller på.

Jag har spenderat större delen av mitt vuxna liv med att anpassa mig efter andras behov. Barn. Man. Allt sådant som krävs för att ett hushåll och en familj ska fungera. Och jag kan lova att jag inte är den enda kvinnan som gjort det.

Jag skiter högaktningsfullt i någon sorts statuskamp män emellan. Kunde inte bry mig mindre om någon topp 10 procenten. Friheten att få rå om mig själv. Det är måttstocken.

Vardagslivet

Insikter

Jag har kommit till en viktig insikt i hur mitt renoverande fungerar. Jag har nämligen tidigare trott att det största problemet är att jag är usel på att förbereda projekt, ni vet typ maskera och skydda ytor som inte ska kladdas ner och sånt. Och jag säger inte att det inte skulle vara något jag verkligen är riktigt dålig på för det är det. Jag avskyr förberedelser. I praktiken. I teorin kan jag sitta i många dagar och njuta av mentala förberedelser inför kommande projekt men det inkluderar liksom inte att sedan faktiskt skydda något. (Eller ens inhandla alla saker jag kan tänkas behöva men det är en annan sak.)

Så jag är försiktig. Tänker mig att det räcker. Här finns ändå inte någon annan med reklamtionsrättigheter så whatever.

Den här helgen bestämde jag mig för att jag skulle måla dörren till köket. Den var rejält sliten och jag var hemskt inspirerad av hur det blev när jag målade i badrummet. Och jag var försiktig men fick ändå färg på golvet i hallen, tröskeln till vardagsrummet, en skåpsdörr och ena köksgardinen.

Tyckte först att det kändes hemskt orättvist eftersom jag faktiskt hade varit ansvarsfull och lagt ut tidningar på golvet vid dörren. Token effort men ändå. Sedan insåg jag att det projekt som skulle vara en dörr till köket också hade inbegripit dörren till badrummet, dörren till lilla toan, ena dörren och dörrkarmen till salen, dörrkarmen till mitt sovrum samt ett och etthalvt köksfönsterfoder. Bara dörren till köket (samt karm och foder) hade förvisso blivit färdiga men ni vet… Det kan ha eskalerat lite. Igen.

Och då är det ju egentligen skit samma om jag försökt skydda golvet vid dörren.

Vardagslivet

Glad som en hund

I ett inte alldeles kontrollerat skrollande bland Facebooks reels landade jag på en från en familjeterapeut som talade om hur man ska inte bara bemöta utan kanske rentav möta sitt barn. Det är bland det bästa jag någonsin sett tror jag. Jag gör det redan, men kanske skulle kunna bli ännu bättre på det.

När du ser ditt barn, var glad som en hund.

Man behöver ju inte hoppa på dem och slicka dem i ansiktet. Särskilt inte om de är tonåringar. Har jag hört. Men visa fysiskt, med hela kroppen, hur glad du är över att se dem. Även om de inte var borta länge. Även om de bara var en kort stund i ett annat rum (vilket i ett visst skede av barnets uppväxt är något att verkligen fröjdas åt). Ge dem samma exalterade mottagande som en hund ger dens älskade människa varje gång hen kommer tillbaka.

Barn som möts på det viset kommer att förstå att de är älskade, saknade, uppskattade och värdefulla utan att de behöver prestera för att förtjäna kärleken. De finns till. Det räcker.

Vardagslivet

Måndag

Det är måndag. Det är en månad kvar tills hela manuskriptet till historiken jag arbetar med ska vara färdigt i någon sorts råversion. På radio meddelar de att det kommer att bli regn och snö och allt däremellan.

Så jag tänker mig att jag ska ta itu med slutspurten fräsch och rosenkindad i ett skinande hemmakontor. Jag dammsuger. Och jag gör det så noggrannt att jag dammsuger tangentbordet för det har jag läst att man borde göra ibland.

Med ett förtjust rassel slurpar dammsugaren i sig tangenterna.

Är det måndag så är det. Lönlöst att kämpa emot.